Att åka daladala

Kona. Baruti. Bucha. Korogwe. Kimara. Stop-over. Sex stopp är det från våran hållplats Kibo till Kimara Suka som vi åker varje dag. För att ta oss till Watoto Wetu åker Alma och jag daladala, den lokala bussen. Sex stopp men det kan ändå ta allt från femton minuter till en timme.

Daladalaturen, morgon och kväll är en av de bästa stunderna på dagen. Genom fönstren fläktar vinden i värmen och en har möjlighet att iaktta så många människor i deras vardagsbestyr. Det är också ett äventyr, för ingen tur är den andra sig lik.

Det finns ingen turlista för bussarna, men i en storstad som Dar es-Salaam är detta inget problem. Vi går till stationen och väntar tills det kommer en buss som går åt rätt håll. Som tidigast har vi åkt innan 06 och som senast runt 22 men väntetiden är aldrig längre än 15 minuter.

Det sköts privat och på varje daladala finns en chaufför samt en eller två konduktörer. Även om det finns flera olika företag är det fixerade priser för olika avstånd, så vi betalar alltid 400TSH för vår väg till och från Watoto Wetu.

De som jobbar får provision. De tjänar det som de får in utöver den avgift de betalar till bussbolaget. Självklart gör detta att de önskar få så många resenärer som möjligt under ett pass. De har olika strategier för det här vilket är en av anledningarna till att resan tar olika lång tid. Vissa väntar och försöker dra ut på varje stopp så länge som möjligt för att fler ska komma på och bussen ska bli fylld med råge. Andra kör så fort de kan för att hinna köra många vändor. Möjligtvis finns det fler strategier som jag inte hunnit erfara eller förstått av den lilla swahili jag kan.

Poliskontroller kan också förlänga restiden - sen andra veckan vi kom hit är det nästan dagliga kontroller vid Bucha. Ibland blir daladalan stoppad, ibland får vi åka förbi. En gång hade inte chauffören betalat skatterna och besiktningen så då fick vi gå av och byta till en annan buss (vilket självklart inte var något problem eftersom det kommer fler hela tiden!)

I svenskan har vi ordspråket finns det hjärterum så finns det skjärterum men jag skulle inte vilja påstå att vi är särskilt bra på att praktisera det. På daladalan i Dar es-Salaam sitter vi oftast fler på sätena än det är avsett för och ofta får jag träna balansen genom att stå upp nära mina medresenärer. Kommer en förälder på bussen med ett barn och sittplatserna är slut hinner hen inte ens fråga innan någon tagit emot barnet som nu får sitta i ett knä och detsamma gäller för väskor.

Jag älskar att åka daladala, det är  en stund på dagen jag verkligen kommer sakna. Har en tur, som jag hade just idag, kan en själv få en 4-5årig flicka i famnen som somnar direkt och mysfaktorn är på topp!