Moja, mbili, tatu!

Farmor Mona har varit en av de hårdaste
Swahili-lärarna. Enbart på ett fantastiskt vis!

Redan andra dagen här i Tanzania hade vi en liten swahili-kurs med Rama, vår koordinator. Vi fick lära oss att räkna till tio, hälsa och handla vatten (även om det inte satte sig förrän efter några dagars övande). Idag efter nästan 90 dagar har jag nu lärt mig räkna längre, föra enkla samtal och förstår oftast sammanhanget när människor pratar.

Ganska ofta när jag svarar någon på swahili, på gatan eller i en duka (liten butik) kan jag mötas av ett gott skratt och en förvånad min. Kan jag verkligen prata swahili? Kidogo sana, säger jag och förtydligar därmed att det inte bara är lite utan mycket lite. En dålig dag eller när en är lite trött kan skrattet kännas lite hånande och att det är för att jag sagt eller betonat  fel men de flesta gånger tar jag det som kärlek. Ett gott skratt för att den människa jag mött är glatt överraskad att jag tagit mig tid och energi att lära mig dennes språk.

För mig personligen har det varit viktigt att just lägga mycket energi på att lära mig så mycket swahili jag orkar och kan. Dels för att jag någonstans känner ett ansvar att visa det intresset då forna kolonialmakter tvingat det omvända men också av ren respekt eftersom jag knackat på och bett om att få leva i swahilins land under tre månader. Några få fraser swahili har visat sig vara lika uppskattat som några fraser svenska visas den nyanlända likväl.

En annan fördel med att lära sig språket av den kultur en besöker är att det för mig gett kulturutbytet en ytterligare dimension. Genom att lära mig räkna kunde jag lära mig swahili-klockan (vilken är genialisk) och också förstå varför det ibland blir fel med klockslagen eller varför vissa har svårt med he & she i engelskan eftersom det i swahilin inte finns någon maskulin eller feminim uppdelning. Det ger mig en förståelse för den respekt som finns för äldre personer eftersom det är en speciell hälsningsfras till äldre och har gett mig ett nytt favorituttryck - pole.

Jag är väldigt glad över att swahilin har förgyllt min vistelse i Tanzania. Jag är också tacksam till de barn, ungdomar och inte minst farmor Mona som dagligen stått ut med alla felsägningar och minnesluckor. Asante sana, nitakuja tena siku moja!